Vill du vara med i en novellantologi?

19.03.2020

Kära författarkollegor!

Jag har en plan....

Nej men så här: eftersom vi alla snart sitter med utegångsförbud och total lock-down, så tänker jag att vi skapar oss en Corona-antologi. Det här görs enbart för att det är roligt och för att vi verkligen ska få gå in i våra katastroftankar och utveckla dem.

Gå gärna in i evenemanget på facebook

Regler:

  •   Längd: Lång eller kort, spelar mindre roll, fokus på innehållet. Det ska vara en novell, helt enkelt.
  •   Genre: nej. Skräck, romantik, humor... allt är välkommet.
  •   Åldersgräns: nej, men är du under 18 behöver målsman skriva under kontraktet.
  •   Inlämning: senast 20/4 kl 23.59 till beatrice@levali.nu med ämne novellsamling corona. Word eller normalt textformat.
  •   Rättigheter: Vi får rättigheter att publicera din novell i samlingen i det format vi väljer (digitalt, vanlig bok, ljudbok). I övrigt är du fri att använda din novell som du vill. 
  •   Vilka kommer med: De vi väljer. Beroende av längd på novellerna så blir det ca 30 noveller.
  •   Efter publiceringen: Vi publicerar via publit. Du får beställa dina ex till självkostnadspris. Vi hjälps alla åt att göra reklam för antologin och den kommer finnas att beställa via bokinfo. Vi tar kostnaden för publiceringen. Varje författare får skicka in så många bidrag hen vill.
  •   Sista och bästa regeln: Novellen ska passa in på nedanstående inledning.

Ha roligt! Det här är inte så mycket en tävling som ett tidsfördriv när vi ändå får sitta i karantän

 /Beatrice Lindberg och ȷohan Vingbäck


Vi förstod aldrig egentligen vad som hände eller när det vände. Ingen kunde se hur det skulle bli förrän det var för sent. 

Det började smått, en viskning om ett nytt virus långt borta. Det skulle inte sprida sig sa man, och vi litade på det. När det första landet inte längre kunde dölja hur illa det var, hade smittan redan spritt sig till ett par andra länder. Viruset var smittsamt, mycket mer än man trodde först, och dödligt. Många fler av de smittade dog än vad man först trodde var möjligt. 

Först var det de gamla och sjuka som dog, och vi oroade oss inte så mycket. Vi var ju unga och relativt friska. Sen började de yngre dö. Men smittan skulle inte komma till oss. Regeringen försäkrade oss om att vi inte behövde ställa in den där semestern vi bokat ett halvår tidigare. Så vi åkte. Och vi förde smittan med oss hem. 

De första sjuka upptäcktes någon vecka efter att semestrarna var avslutade, när många andra redan kommit hem och börjat röra sig fritt i samhället. De första veckorna som smittan var i landet sas det att det bara var de som varit utomlands som riskerade att vara sjuka, och att man smittspårat ordentligt och fångat upp de som var i riskzon. Sen började de inhemska fallen komma. De som inte kunde spåras till en utlandsvistelse eller till kontakt med någon som varit utomlands. Men vi förstod ännu inte vad som var på gång. En ny influensa, inget mer. Vi blev lugnade av höga ämbetsmän och experter. Smittan skulle inte kunna slå ut vårt land så som det gjort med andra. Några få röster hördes om att experterna hade fel, att viruset var farligare än man först hade trott. 

Sen började rykten florera om att man försökte smitta stora delar av befolkningen för att skapa immunitet. Det dementerades av samma experter och ämbetsmän som tidigare, och de flesta blev lugnade. När samhällsspridningen av smittan var ett faktum ursäktade vi vår regering med att de inte kunde ha vetat hur illa det skulle bli. Börsen föll. Den föll mer än den någonsin gjort under överskådlig tid. Men fortfarande fattade vi inte att det skulle bli så mycket värre. 

När nästan alla länder runt omkring oss började stänga ner, införa utegångsförbud och undantagstillstånd, gick vi fortfarande till våra jobb och skolor som om ingenting hade hänt. Inte ens när toapappret tog slut och konservburkshyllorna i butikerna gapade tomma, förstod vi att vi hade underskattat viruset. När regeringen talade om för oss att vi kunde vara lugna, att de hade läget under kontroll, och samtidigt började införa förordningar om hur stora folksamlingar som fick samlas och rekommendera att vi skulle jobba hemma, då trodde vi på dem. Bara ett fåtal röster började höras, inte längre som viskningar utan som debattörer och skribenter på nätet och i tidningar. Vi sa att de var alarmister, att de hetsade befolkningen mot regeringen.

När skolor och arbetsplatser började stänga, inte för att vår regering sa det, utan för att för många var sjuka, då började vi förstå allvaret. När även vi, veckor efter att resten av kontinenten stängt ner och infört utegångsförbud, och regeringen tillstod att de varit naiva i sin bedömning, då började vi på allvar förstå. Men då var det för sent. När flera procent av befolkningen dött, regeringen upplösts på grund av flertalet dödsfall och befolkningen gick på knäna. Då trodde vi att det värsta var över. När forskarna fått fram ett vaccin som skulle göra oss immuna mot viruset, trodde vi att livet skulle återgå till det normala igen. Men vi hade fel. För när vaccinet var klart och testat på människor, så hade viruset muterat. Vaccinet var verkningslöst. Utegångsförbudet som skulle varat en månad blev nu ett halvår. Ingen blev immun efter att ha varit sjuk. Endera dog man eller så fick man leva med rädslan att bli smittad igen. 

Vi levde i rädsla, men anpassade oss så sakteliga efter livet som det blivit.